Kerstin

Jag hatar dem. Det kanske verkar konstigt och paradoxalt, men så är det. Hur bekväma de än är. De är färgglada, kommersiella och tar alldeles för mycket plats i min garderob. Dessa t-shirts, som varit på tok för billiga för att det ska finnas någon reson med det hela, utstrålar äcklig massproduktion. Och snygga kläder ska liksom inte vara så bekväma. Att krama mig ska inte vara som att krama ett gosedjur. Jag vill kännas unik, antik, spännande. Bära saker med historia. Även nyskriven sådan.
Det kanske låter ytligt, men jag har efter mycket svävande i ambivalens, kommit fram till att utseende spelar roll. Det behöver inte göra det, men jag vill att det ska göra det. Dessutom tror jag att världen mår bättre om den är vacker, och hållbar. Yta är något som ögonen ska vila på, vad vill du se? Yta är ett intresse. Så är det med det. Men just nu vill jag bara kräkas (spy ur mig skammen - varför har jag köpt alla dessa?), på mina t-shirts.

Mumbai:





Udaipur:


Jaisalmer:



Pushkar:

Agra:


Happy Holi!

Sista dagen i Delhi! Vi ska snart bege oss upp mot Old Delhi med tunnelbanan, som är helt fantastiskt bra och fräsch! Ikväll hoppar vi på tåg mot Bangalore - 34 timmars resa!
Öknen i Jaisalmer var häftig, speciellt att sova på sanddynorna under stjärnhimlen! Vi hängde med ett härligt gäng tyskar! I Pushkar återsåg vi två av dem, Paul och Malte, härliga grabbar lika gamla som jag. Pushkar var minilitet och mysigt, trots alla turister och backpackers. Det var kul att se alla gamla avdankade hippies i 50-årsåldern. Och staden blev inte turistig på ett negativt sätt, utan det var mer som att det var vår stad, där man träffar folk från hela världen. Gatuköken med falafel mm var super!
Första kvällen i Delhi blev det 30-årsfest för Olle som vi bor hos. Kändes konstigt att dansa till Orup med 20 svenskar i Delhi (!). Vi kom i säng 03.30 och gick upp 07 för att hinna till Agra och Taj Mahal över dagen. Vi var dödtrötta men spang omkring och sa Happy Holi (högtid för att fira att sommaren kommer) till alla, och blev insmetade i färg. Tåget tillbaka till Delhi blev ett par timmar försenade så vi kom hit 00.40, och efter att ha duschat av oss färgen stöp vi tillslut i säng (en gudomligt skön säng...!). Men men, sova kan man väl göra när man blivit pensionär?

Snart ses vi, och då får jag berätta mer! Puss till er alla!

Det var oerhort svart att ta farval av barnen. Tararna strommade men jag forsokte dolja det for dem. Marleen och Susanne var smarta och paminde mig om att vi i alla fall ses snart igen - i Bangalore den 23:e innan jag aker hem. Sa endast ett "lycka till och ha det sa bra pa resan", inget hejda.

Efter natttag till Hubli, som var otroligt lyxigt och skont, tog vi nagra timmars tag till Goa. Vi hamnade i Patnem soder om Palolem, som vi egentligen tankt aka till. En svensk familj hade namligen lite extra plats i taxin dit.

En lugn strand och ett hav utan slut gor mig nervos, sarskilt nar man vant sig vid nagot helt annat. Plotsligt fick jag varsta livskrisen. Kanske bidrog min onda mage (borjade ma daligt nar vi kom fram - i tva natter kved jag over magknip). Men som alla andra humorsvangningar gick aven denna over (likasa magsmartan), och var sista kvall samt dagen darpa blev riktigt bra. God middag pa stranden med folk omkring en i morkret. Ljuslyktor pa borden och en magisk stjarnhimmel. Nagra bord bort satt nagra stycken och spelade gitarr.

Pa sondagseftermiddagen stod jag med indiska oceanen upp till axlarna och tog farval. Det drojer nog ett tag innan jag kommer tillbaka. Nog for att havet sakert ar det varmaste i varlden (jag huttrar i L.A., pa Kanarieoarna och i Kroatien), men jag minns det klara vattnet i somras i Dubrovnik. Jag borjar inse att det finns mycket bra pa "hemmaplan" - ocksa.

Pa vag tillbaka till tagstationen i Margao (en timmes bussfard) reflekterade jag kring denna forna Portugisiska koloni. Senaste gangen jag var dar, for atta ar sen, var jag helt klart for ung och oerfaren for att fascineras sa som jag gor idag. Efter 2 manader i sodra Karnataka ser och hor jag enorma skillnader pa ansikten, sprak och musik nar jag kommer till en annan delstat. Det smakar aven annorlunda.

Goa ar en mix av Portugal och Indien. Utan att tanka pa det sa jag till Jon att "killarna har ser ut som sliskiga spanjorer". Jag har aldrig varit i Portugal. Men spraket och musiken later mycket som sydeuropa.

Vara biljetter till Mumbai (Bombay) var 'waitlisted', som nr 2 & 3, men alla sa att man alltid far biljetterna i sista stund. Vi fick det inte. Lyckligtvis kopte jag billiga sittplatsbiljetter till samma tag, sa vi kom i alla fall med. Vi satt och trangdes pa en liten sovbank hela natten, men kom tillslut till ett tidigt Mumbai i morgondis.

Stationen var en liten skitig som lag nagonstans. Alla var saklart pa oss med diverse fragor, erbjudanden och tiggande hander. Vi sag ingen annan utvag an att ta en taxi, da rikshaws (anda till min fortjusning da de stoppar upp trafik overallt) inte ar tillatna i storre delen av denna kokande metropol. Det ar svart att undvika att bli lurad nar man ar vit, trott och hungrig, och inte kan stadens gator och avstand. De tva javla tjuvarna tvingade oss att betala 4110 rupies, fast vi inte borde betalat en rupie mer an 350 (nagot som vi fick reda pa senare, men saklart visste vi att nagot sant var det rimliga). Vad fanskapet forsokte med var ocksa att snabbt gomma undan en tusenlapp jag gav honom, och forsokte fa mig att tro att jag 'bara' gett honom 3000. Da var jag nara att doda honom, sa han fattade att det rackte med lurandet.

Men snart var "slumdog millionere"-bilden av Mumbai som bortblast, och jag glomde bort det faktum att staden ar den mest terroristdrabbade i Indien.

Mumbai gjorde mig helt lyrisk. Jag ska forsoka forklara varfor.

Hamnstaden Mumbai ar nog Indiens mest levande stad, full av kontraster. Det ar dar det hander. Det ar dar det har hant. Sa pa samma gang som den ar levande och modern, vilar det ocksa nagot spoklikt over staden; det forflutna ar standigt narvarande. Jag snackar forstas om det brittiska imperiet, som far Mumbai att kannas som nagot helt annat an en indisk stad. Staden AR ju faktiskt en gammal europeisk stad, bara det att den inte ligger i Europa. Ost och vast flyter ihop som ingen annanstans. Jag gillar egentligen inte att prata om ost och vast, i- och u-land, svart och vitt, men nu ska jag gora ett undantag. Staden Mumbai ar vit med svarta (aven om de flesta ar ljusare an de jag vant mig vid i Karnataka) invanare. Britterna ar flydda sen lange, men ack sa narvarande. Och kolonistilen ar vacker. Jon sa "vet de inte hur man renoverar? Kan de bara bygga nytt?" Det byggs en ny skyskrapa varje manad i Mumbai. Och fasaderna pa de gamla byggnaderna vittnar om deras alder. Men det spelar ingen roll. Stilen och alla blommor pa de infallda balkongerna (det finns sakert ett namn for det?) tar over. Allt andas en annan tid, och jag var dar.



Hittills har allt flytit pa valdigt bra. Tag till Ahmedabad tog 6,5 timme, men var ratt skont. Vi laste, spelade spel, lyssnade pa musik och tittade pa landskapet som flot forbi utanfor fonstret. Det satt ett gang man bredvid oss, och jag fragade om de visste var busstationen i Ahmedabad lag. Det visste de inte, men de hade en van som kom och hjalpte oss pa stationen. Pa 15 minuter hade vi bokat en sovbuss till Udaipur, och vi hade en timme pa oss att ata middag pa McDonalds!

Vi kom till Udaipur 03.30. Tva amerikaner klev ocksa av bussen, och vi delade en rikshaw till ett hotell jag och Jon blivit tipsade om pa hotellet i Mumbai (som kandes som det de ar pa i Aristocats, ni vet? Det dar mysiga i Paris som Scatcats rockar sonder golven pa?). Har har vi ett jattefint rum for endast 200 rs/natt! Sa skont. I Mumbai betalade vi 1200 rs, och det rummet var inte riktigt lika fint som det vi har nu.

Igar vandrade vi omkring i Udaipur, som ar sjoarnas stad. Valdigt vackert och svalare an bade Karnataka, Goa och Mumbai. Imorgon beger vi oss troligtvis mot Jaisalmer. Jag vill lagga upp bilder, men datorerna har verkar inte tillata det. Ska se vad jag kan gora at saken!

Massa kramar till er alla!

Kom pa att jag kan dela med mig av en text jag skrev till min pappa (som la upp den pa lararforbundet hemsida eller nat - jag har inte fatt lanken...).

Om livet pa Deenabandhu

Mitt namn ar Kerstin Cronholm och jag ar 19 ar. Sedan arets borjan befinner jag mig utanfor staden Chamarajanagar i Karnataka, Indien, dar jag volontararbetar som larare pa skolan Deenabandhu. Har studerar ca 150 barn, varav ungefar halften bor pa Deenabandhu Home for Children da de ar foraldralosa eller har foraldrar som av nagon anledning inte kan ta hand dem.

Den har platsen ar en trygg och karleksfull miljo for barn att vaxa upp i, och tack vare manga s.k. “trustees” och andra stodjare och volontarer kan Deenabandhu ge barnen en draglig tillvaro.

Jag ar har under tva manaders tid och hjalper till med engelskaundervisning bade i och utanfor skolan. Forutom att gora arbetsblad, planera lektioner samt interagera med eleverna driver jag tillsammans med tva andra (tyska) volontarer flera olika sprakprojekt. Pa manga platser i Indien har engelskautbildningen sina brister, vilket ofta grundar sig i knapphandig utbildning av larare. Av denna anledning ar ett av vara projekt att driva engelskautbildning for lararna (ca 15 st) pa skolan, som ett langsiktigt satt att forbattra detta.

Da vi befinner oss pa landsbygden ar engelska en sallsynt kunskap och darfor kanner jag och manga andra har vikten av det (framforallt sprak-, men ocksa kultur-) utbytet det innebar att ha unga manniskor fran andra delar av varlden har. Forutom tyska och svenska volontarer har Deenabandhu ocksa haft personer fran lander som USA och Schweiz.

Dessa manader ar précis som vantat en tuff utmaning for mig. Det indiska skolsystemet ar helt annorlunda fran det svenska, och det ar svart att tanka om da jag under hosten vikarierat som larare i Sverige. Man glommer latt att dessa barn inte ar bekanta med vart alfabet och att de inte alls har samma tillgang till engelsksprakig mediakultur som vi i t.ex. Sverige ar sa vana vid.

Synen pa utbildning har ar en helt annan an den jag har. Klasserna ar stora och stokiga, handupprackning fungerar inte bra utan barnen skriker rakt ut. Da skolan ses lite som en tavling ar fusk valdigt vanligt (och da eleverna sitter tatt intill varandra ar det svart att gora nagot at).

Allt har naturligtvis sin forklaring. Denna skola har inte lika mycket resurser (i form av fler och valutbildade larare samt laromedel) som de svenska skolorna, och synen pa utbildning har rotter fran kolonialtiden. Britterna ville inte ha fritankade indier, utan nagon som sa “Yes Sir” och aldrig ifragasatte. Darfor ar det valdigt lite fokus pa individen (vilket saklart ocksa ar svart i stora klasser) och formagan att uttrycka asikter och viljor. Malen med utbildningen ar snarare vad som ska goras an vad som ska laras/kunnas. Darfor gar lararen vidare med svarare och svarare uppgifter osv, aven fast barnen inte forstatt. Detta gor att barnen inte alls forstar vad de haller pa med. Oerhort frustrerande att se! Jag forsoker belysa vikten av repetition, men de tar svart da det ar saker de maste hinna med…

Laxor ar ett annat problem. De flesta barnen gor inte sina laxor, och lararen gor inget at saken. Nagot som laxforhor existerar inte. Manga av barnen har foraldrar som varken kan lasa eller

skriva, vilket forstas bidrar till att barnet har svart att klara av laxan. Somliga barn har sakert ocksa uppgifter i hemmet som helt enkelt gar fore skolan.

Det ar trottsamt och frustrerande att hela tiden motas av motgangar, men en van fran Sverige skrev till mig om kaosteorin, och paminde mig om att ett system i kaos (som jag overdrivet forklarat det: “de har bytt ut aga mot kaos”) ar ett valdigt instabilt system, och sma ‘storningar’ kan leda till stora forandringar. Forhoppningsvis kan man i alla fall sa ett litet fro som kan vaxa till nagot storre i framtiden. Det enda jag kan gora ar att visa pa goda exempel och dela med mig av ideer och forslag, och forhoppningsvis tar lararna till sig av de det tycker ar bra. Att jag dessutom ger barnen chansen att fa ova sin engelska ar en mojligthet som inte alla far. Men visst blaser vinden at ratt hall. Nar dessa barn blir vuxna och foraldrar, kan de kanske hjalpa sina barn med laxor, och vem vet var Indien befinner sig om 20 ar? Detta ar ett land i snabb forandring, vilket gor det till ett sa spannande land att befinna sig i.

Da aker jag till Bangalore for att hamta min alskade samt en ny svensk volontar pa flygplatsen! Tva manader har gatt galet fort! Nu vantar Goas strander, Mumbais gator, Rajastans grander samt huvudstaden Delhi! Vi ses!
HampiSuper!Georg och PhilippVi plockade massa pomelos i bergenMin favorit Ganga <3Susanne och Shivananda <3

Hej allihopa,

den har dagen har konstigt nog varit ganska bra. "Konstigt nog" for att den borjade med att en pojke dog 02.30 inatt efter manaders lidande av sina manga tumorer. Det var darfor en lattnad, men sa klart ocksa valdigt sorgligt. Da pojken var sjuk redan nar jag kom har jag kunnat halla en distans till det hela, men aven de andra har haft gott om tid att forbereda sig, och acceptera, situationen. Men anda blev jag chockad imorse, forst da, nar jag sag hans lilla kropp inlindad i vitt tyg och massa blommor, kandes det verkligt, sa jag kunde inte halla tillbaka tararna. Kl 10 akte de narmsta (aven hans mamma, som dock inte vanligtvis bor med pojken pga brist pa pengar mm, men hon har varit har pa Deenabandhu sen han blev sjuk) och brande hans kropp.
Stamningen har har varit lugn och rofylld, aven om den varit lite sorgsen. Men det kandes som att alla brydde sig lite extra om varandra.

11.30 holl jag i engelskalektionen for 2nd standard. Det gick valdigt bra! Gick igenom hur alfabetets bokstaver later (barnen i 6th standard kan bokstavera med ej uttala, lasa eller skriva ord!). En bra grund nar man ska lara sig ett sprak... Det ar latt att glomma bort att barnen har inte ar bekanta med vart alfabet, och i Sverige lar vi ju oss alfabetet samt att lasa och skriva INNAN vi forsoker lara oss engelska. Darfor har jag nu borjat gora work sheets som jag ska testa i 4th standard (men ocksa till de yngre). Varje blad handlar om en bokstav: de far lara sig att skriva den lilla och stora bokstaven perfekt med hjalp av linjer, och darefter lite bilder som forestaller nagot som borjar med bokstaven. Darefter om det ar en konsonant eller vokal, hur bokstaven uttalas mm. Tror detta kan bli bra! Da fusk ar ett stort problem har planerar jag att de som sitter bredvid varandra far olika bokstaver att ova pa (alla behover alltsa inte borja med A).

Forra veckan skulle jag fatt en vaccinspruta, och allt var fixat och klart - trodde jag. Eftersom jag vet att man inte alltid kan lita pa folk var jag ute i god tid att kontrollera att allt stamde (traffade lakaren mm). Men det visade sig att alla lakare bara ljuger (vissa sa att det fanns vaccin och att det var bestallt, vissa sa att det inte fanns nat vaccin i hela Indien...) Efter over en veckas letande sags det nu finnas gratis (!) "government supply" i Bangalore, sa jag ska aka dit imorgon (buss kl 06..) och hamta det, och darefter hitta en lakare som kan ge mig injektionen. Da jag, Marleen samt tva andra tyskar ska aka till Hampi pa torsdag, via Bangalore, ska jag stanna dar en natt och mota upp dem. Jag ska darfor sova hos Jayadevs gamla foraldrar som inte heller dem pratar engelska (Hade velat sova hos Natesh men han befinner sig i Mangalore just den natten..). Men det blir nog bra. Dock blev det lite stressigt med tvattning och packning som jag trott att jag i lugn och ro skulle kunna gora imorgon...

Nog visste jag att det aldrig blir som man vill eller tankt sig i detta land, men man blir anda lika irriterad, chockad, besviken... Nyss gick strommen, och jag trodde jag skulle fa lov att skriva om hela detta mail, men tack o lov for hotmail som lyckades spara detta automatiskt! Nagon man kan lita pa i alla fall.

Hoppas allt ar bra med er,

kramar fran mig och myggen, samt min rumskompis Alexander Salamander som har borjat skrika om natterna

Philipp och jag i HampiAlexander salamander!Basta Marleen

Klistrar in ett mail har som sager en hel del om hur jag har det i Indien:

Hej allihopa!
Idag ar jag svimfardig! Efter frukosten var det bara att stressa med att gora fardigt forberedelser for mina klasser (nu har jag grupper sjalv for jag och engelskalararen har delat upp klasserna i 2 grupper pga av stora skillnader i barnens kunskaper..) och darefter springa till skolan i hettan (den roda sandvagen man springer pa forstarker bara okenkanslan...).
Pa eftermiddagen efter lunchen kunde jag antligen ta det lugnt (och skjuta upp jobb till morgondagen da jag bara har en lektion) och SOVA en timme och darefter bara ligga och vila i en timme. Anledningen till denna trotthet ar att gardagen var otroligt lang. Da jag inte sovit sarskilt bra senaste veckan (pa tidiga morgonen ar det sa mycket ljud ute sa man vaknar, och sa blir det ljust i rummet..) tankte jag att en lang utflykt till Bangalore skulle trotta ut mig och gora sa att jag kunde sova gott pa natten. Bangaloreturen trottade minst sagt ut mig, men den gav mig inte sa mycket somn...
Igar gick jag upp kl 6, och det var svinkallt ute (och morkt men hann bli ljust under de 2 minuterna jag kladde pa mig!). Men smart som jag ar ville jag inte behova slapa pa en troja under dagen sa jag nojde mig med min stora sjal (dupatta pa kannada). Jag fros i flera timmar. Nar jag klev av bussen i Mysore 8.30 var det lugnt och skont att ga genom staden som vanligtvis ar proppad med folk (och vanligtvis svettas man floder). Jag hade kollat pa internet att det skulle ga ett tag till Bangalore 10.15, sa jag gick till tagstationen for att boka en biljett (jag ville inte gora det online da jag inte var saker pa att kunna ta mig till Mysore pga politiska strejker i Karnataka..). Koerna var jattelanga, men jag stallde mig i en och det gick ratt fort. Men det ar fruktansvart irriterande att de beter sig som barn genom att tranga sig, knuffas och sta obehagligt nara en (dvs tryckt mot en). Jag fick en oreserverad biljett for 51 rupies (mindre an 10 kr), och darefter snabbade jag mig till Coffee Day for lite frukost: en kanelbulle och en liten cappucino (jag at nagra bananer och drack juice pa bussen..). Tillbaka pa stationen forsoker jag fraga fran vilken perrong taget gar (da det endast star mysore - bangalore pa biljetten, inget mer.). Det visade sig att det inte ens gick ett tag klockan 10, utan klockan 11! Lite bitter tog jag en kort promenad i staden och darefter bestamde jag mig for att hitta en plats pa taget, da jag som sagt inte hade en bestamd sittplats. Jag fann en bredvid nagra trevliga personer. Kl 14 anlande taget till Bangalore och under resan dit hade jag bade blivit petad pa, klattrad pa och kissad pa. Ja, till en borjan var den lilla flickan sot, men nar jag insag att det vata stanket pa min fot var kiss var hon inte sa sot langre. Foraldrarna bytte bara bloja pa satet och sa var det inget mer med det. Jag kande inte igen mig pa stationen som jag trott att jag skulle gora, och den kryllade av folk. Jag ville redan nu boka en biljett tillbaka for kvallen, sa att jag skulle ha det ur varlden, men da stallet for reserveade biljetter var stangt, och det “vanliga” biljettstallet var smockat med folk (ja, det ar ju folk overallt..) OCH jag var hungrig sa tog jag en rikshaw till Indiens storsta galleria: Mantri Mall. Dar kastade jag i mig lite mat och darefter forsokte jag hitta lite klader, vilket ar svart da jag ar sa krasen och jag var sa stressad. Det slutade med att jag kopte 3 kurtas (indiska klanningar) samt fotskrubb och parfym pa the body shop. Kl 17 brakade jag lite halft med en rikshawforare som var stressad over trafiken och arg pa mig for att han inte forstod vart jag ville, och jag var lika arg pa honom (och minst lika stressad over att hinna med taget 18.15) for att han inte forstod mig. “BANGALORE CITY JUNCTION! TRAIN!” Hur svart kan de vara? Haha. Efter att en mc-kille bredvid oss i trafikstockningen hjalpt genom att saga “RAILWAY STATION” 10 ggr kom jag tillslut fram (betalade 150 rupies, inte mycket men jamfort med tagbiljetterna…). Jag fick en biljett och kopte lite mat och kom pa taget! Jag som trott att jag aldrig skulle hinna.
Med mycket ont i rumpan (harda bankar pa taget..) kom jag tillbaka till Mysore 21.30, och da ringde Jayadev och sa att Lokesh (en av killarna har) kommer och hamtar mig i Chamarajanagar nar jag kommer dit (jag far inte ga eller ta en rikshaw sjalv sa sent…). Jag tog en rikshaw till Main Bus Stand dar de sa att nasta buss till C inte skulle ga forran om 30 min. Jag vantar i 2 timmar, och sen sager de att det inte kommer nagra bussar alls som ska till C. Vid det har laget hade jag redan ringt “hem” och forklarat att jag skulle bli valdigt sen samt traffat en kille som ocksa skulle till C. Han var helt ok, student, 22 ar. MEN, han hade lite konstiga asikter om Indien (“I Indien vanar vi verkligen om forhallanden” "I Indien har vi valdigt manga olika kulturer och manniskor” – Okej, men ni gifter er inte av karlek, och varfor stirrar alla pa mig da om ni ar sa vana vid folk av annat ursprung? [jag sa inte detta men tankte gora det..]) och dessutom luktade han lite sprit (han hade varit och traffat sina kompisar…) och sa att han ska maila mig ofta (jag sa att han inte fick mitt nr: mail rackte bra.. jag kunde inte vara otrevlig och saga att han inte kunde fa den..).
Vid midnatt hoppade vi pa en buss som gar via Chamarajanagar, sa 01.30 kom jag antligen fram! Lokesh var som tur var uppe och pluggade, sa jag behovde inte ringa och vacka honom. Det var sa skont nar han kom och hamtade mig pa moppe, aven om det var kallt. For forsta gangen uppskattade jag, och gillade, honom verkligen. Han erbjod sig att hamta chapattis till mig men jag sa att jag bara ville sova. Efter en dusch (bort med allt ackligt indiskt smuts hehe) fick jag antligen krypa ner i min sang! Lycka och lattnad! Och aven om dagen var hektisk var den larorik!
Nu ar jag trott pa indiska fardmedel, i alla fall om jag ar ensam (om ni blev oroliga over mitt nattliga fard sa kan jag meddela att jag inte planerar att resa sjalv nat mer!). Om ett par helger ska jag och ett gang tyskar aka till hampi, som tydligen ska vara ett haftigt litet resmal med gamla ruiner mm. Ska bli kul!
 
Massa kramar fran varmen (och myggen, som ar alldeles for manga!)

Idag slängde jag ihop en riktigt god lunch som du bara måste testa

2-4 pers.

1 gul lök
1/2 paprika
2 (eller fler) små tomater
1 morot
vitkål
ett par lagerblad
en liten vitlöksklyfta
svartpeppar
örtkryddor
tomatpuré
grönsaksbuljong (1/2-1 tärning beroende på hur salt man vill ha det)
bönor (jag älskar zetas ekologiska blandning av kidneybönor, stora vita bönor och kikärtor)
ett par dl vatten

1. Hacka/skiva och fräs grönsakerna (moroten rivs med fördel mha skalaren, och vitkålen med en osthyvel)
2. Tillsätt vatten, lagerblad, buljong, hackad vitlök, bönor och kryddor
3. Låt småkoka en liten stund
4. Avnjut helst med ris (gärna råris!)

...som denna unnar jag mig en god lunch!

Grillad baguette med färskost, örter och soltorkade tomater och en bönsallad till det! Mums!

vet jag vad jag ska skriva en bok om.

som ligger i hetluften just nu, så läste jag idag ett intressant faktum. Den totala invandringen till västeuropa under 1900-talets två sista decennier, översteg inte 10 miljoner människor (boken jag läser i har 10 år på nacken, så hur stor invandringen är idag vet jag inte). Mellan omkring 1845 och 1925 lämnade ca 50 miljoner människor (5-10 % av Europas dåvarande befolkning) Europa och bosatte sig främst i USA, Kanada och Australien. Idag finns t.ex. fler personer med norsk härkomst i USA än i Norge. Detta ger åtminstone mig en rejäl tankeställning. Hur kan folk vara så emot invandring, när vi själva en gång utvandrande pga av fattigdom, precis som många gör idag?

Att dessutom SD vill bevara svenska traditioner och annat som anses typiskt svenskt, kanske man bör titta lite närmare på vad vi egentligen förknippar med Sverige. DN skrev för några dagar sen om just detta, och förklarade att bland annat Idas sommarvisa och Kalles kaviar inte alls är så svenskt som vi kanske tror.

Jag fantiserar om en stor svensk stad där vi har China Town osv, precis som i New York eller Los Angeles. I dessa kvarter ska alla kunna vistas i, men de kineser, eller kanske mer aktuellt idag; somalier och afganer, ska kunna få ha sitt - och känna sig lite mer som hemma. För visst vore det väl häftigt att kunna besöka kvarter som såg ut som Kabul eller Mogadishu, här i Sverige? Tänk vilka pengar vi skulle spara in från den där resan, eller vad bra vår miljö skulle må. Och Sverige skulle kunna vara svenskt och exotiskt på samma gång.

DN skrev idag om ungas minskade alkoholvanor. Gud va skönt det kändes att läsa det. Och jag insåg verkligen, inte för första gången men, att alkohol inte ens är kul. Inte längre. I lördags kväll berättade L att hon hämtat sin lillebror och hans kompisar från en gymnasiefest, och hon mindes tillbaka när hon hörde deras samtal i baksätet. Mindes tillbaka, och kände: "Gud va skönt att den tiden är över!". L fick inte ens säga mening ensam, utan jag fyllde i. Det är verkligen så det känns. Ungdomsfyllorna är över. Nog för att jag drack ganska mycket sangra i lördags, men jag kände redan då att det var den sista på mycket länge. Dessutom den första på mycket länge. Mina alkoholvanor är inte som de var för ett par år sedan. Those days are OVER.

Somliga kanske skulle förklara min situation som sådan att jag sitter hemma med mr x och därmed blivit torr och tråkig. Visst ligger det några procent sanning i det: jag behöver inte vara ute och ragga på samma sätt som förut (haha). Dock så saknar jag mina vänner mer än någonsin, och jag är danssugen nästan hela tiden. Problemet är att uteställen fortfarande mest verkar handla om alkohol och dålig musik. Jag vill dansa mig svettig till härliga rytmer, och jag vill att alla omkring mig ska göra detsamma.

Det handlar inte om att bli absolutist. Det handlar om att göra som man känner. Och just nu känner jag, liksom många andra i dagens Sverige, att jag vill ha kontroll över mig själv. Har du någon gång varit full bland massa nyktra människor? Och du bara känner hur pinsam du är? Kom då ihåg att du är lika pinsam (om inte mer) om de omkring dig är fulla precis som du. När jag går nykter på stan och ser massa dängfulla gymnasieungdomar tänker jag bara: "usch, var jag sådär förut?". Det känns inte så farligt när man själv är berusad, men när man ser det från det verkliga, nyktra sidan, så ser det bara vidrigt ut. Those days are GONE. Tack o lov.

Alkohol är bara destruktivt i vårt samhälle.

Paz

Jag funderar på att starta ett nytt politiskt parti. Det ska vara turkost, på gränsen till lila. De rödas politik känns som dagispolitik, och de blåa saknar sträng klimatfokus.

Viktigaste frågan just nu är dock den om SD. Så himla typiskt. Jag hade hoppats att 10-talets gröna vågen skulle ges mer utrymme och bli lite mer spännande och extrem, typ som på 70-80-talet. Lite fler hippies, lite fler protester. MER bönor och linser. Istället verkar alla överens om att miljöproblemen är en allvarlig fråga, men ingenting görs ändå. Lite mer bråk tack!

Det är inte miljörörelser som samlas vid Sergel nu, utan nästintill fanatiska anti-rasister som vägrar låta regeringen samarbeta med SD. Alla, utom 5,7 % av Sveriges befolkning, är oroliga. Såklart. Den "europeiska sjukdomen" folk pratar om har tillslut nått präktiga, duktiga Sverige. Vi som inom många frågor agerat förebild för andra länder. I alla fall tyckte vi det. Bäst i klassen, och inte bara när det gällde miljö.

Det är nästan så icke-svenskar drar på munnen åt detta. Åt att bilden av helylle-Sverige raseras. Och ja, herregud, vart är vi på väg?

Jag är inte rolig. Visst händer det att jag får folk att skratta, men då handlar det oftare om att jag är knäpp eller klantig, snarare än rolig. Jag kan absolut inte konsten att berätta skämt. Har jag något roligt att berätta, så skrattar jag innan jag hunnit säga allt. Ja, jag är en sån där pinsam typ som skrattar åt sina egna skämt.

Men, hur hänger det där ihop egentligen? Roliga personer är sånna där som inte skrattar när de är roliga. De är oftast, i alla fall till synes, gravallvarliga. Har de då tråkigt, eller är de bara väldigt bra på att hålla masken?

En sak som jag tycker är synd är att det finns väldigt få kvinnor som är roliga. Hur kommer det sig? Är det för att självförtroendet inte håller, eller för att vi föddes utan nån liten gen som forskarna helt har missat?

Okej, det finns kvinnor, och tjejer, som är roliga. Men inte på samma sätt som män. En kvinnlig ståuppkomiker kan ha sina poänger, och vara underhållande, men det är sällan de får en att gråta av skratt.

Ellen Page (Juno) är rolig. Josephine Bournebush var väldigt bra och underhållande som sommarpratare. Och visst, jag har några tjejkompisar som verkligen kan få mig att skratta.

Åh, jag vill vara så där cool och rolig som Juno. Men det slår mig, att hon inte får lyssna och titta på sig själv. Alltså, om hon gör det lär hon ju inte tycka det är lika roligt som jag? Så kanske är det bättre att vara tråkig, och ha alla roliga personer omkring istället. För en sak kan jag. Och det är konsten att skratta.

Jag vill sitta på en vacker balkong i Paris eller Rio, och ha huvudet fullt av sprudlande idéer och tankar. Jag vill ha saker att berätta.

Nytt kapitel i mitt liv. Börjar äntligen gilla det. Antar att det beror på två saker. 1) jag har börjat vänja mig 2) solen skiner

Det är viktigt för mig att ha saker att längta till. Kanske egentligen ett dåligt tecken: jag lever i framtiden och inte här och nu. Men i alla fall, här är några saker jag längtar till. Stunder att tänka på när det är mörkt och kallt.

1. Mamma och pappa åker till Skåne och jag kan ha folk här. Bra musik, sangria, och självklart goda vänner!
2. Nörden i mig ska uttala sig. Första delen av Harry Potter & dödsrelikerna kommer på bio i November! (Inte för att filmerna är så bra, men vad gör man inte när det inte kommer fler böcker?..)
3. Indienresan 3 januari. Mitt livs äventyr? Nja, men största äventyr hittills antar jag.